Åkte in för en vanlig "koll" på MVC fredagen, ovetande om vad som komma skall. Kom hem en vecka senare som tvåbarnsförälder! Tjejerna gjorde en dramatisk ankomst!

Mitt blodtryck envisade sig med att ligga alldeles för högt, trots att jag knaprade piller. Tillräckligt högt för att jag inte skulle få åka hem. Blev skickat från MVC till sjukhuset, för att kolla till dom små med en CTG-kurva och vidare provtagning. Det visade sig att min kropp, gravid med tvillingar i vecka 39, började få nog - en början till havandeskapsförgiftning. Blir inlagd på sjukhuset för ytterligare provtagningar. Tillbringar för första gången i mitt liv natten på sjukhus.

Dagen efter kommer Johnny för att hämta mig. Men jag får inte åka hem. Farbror doktorn tycker istället att det är dags att föda lite barn. Vilken lättnad! Jätte tjock och less känns det bra att äntligen få ta ett steg framåt - mot målsnöret! Samtidigt pirrigt och nervöst, om några timmar är man förälder!
Jag blir igångsatt och det hela börjar. Samtidigt har dom hela tiden koll på småttisarna i magen. 

Efter att ha kämpat igenom några timmar med värkar, kanske halva förlossningen, kommer farbror doktorn in och ser allvarlig ut. Han berättar att enligt CTG-kurvan börjar lillfis nummer två tröttna och det börjar bli bråttom. Han föreslår ett snitt och undrar vad jag tycker om det? Ingen tvekan, bara att göra som dom säger.
- Vi ses på operation om tio minuter, säger doktorn och lämnar rummet.

Nu börjar man bli riktigt nervös. Ett snitt går fort, vilket innebär att vi är föräldrar inom en timme. Samtidigt nervös att något ska gå fel. Märker på personalen att det är bråttom. Dom småspringer med mig liggades i sängen ner till "det gröna rummet". Blivande pappa Johnny får också följa med. Han får blå rock och svampmössa, smälter in bland dom övriga kanske tio personer som redan väntar där.

En dansk narkosdoktor presenterar sig. Jag fattar inte vad han säger, men jag gör mitt bästa att försöka förstå när jag ligger där och kutar rygg.
- Kuta med ryggen, rulla ihop till en liten boll och titta ner på naveln, tror jag att han säger. Vilket inte är så lätt med en jätte mage! Men han lyckas ändå lägga bedövningen och det börjar pirra varmt i tårna.

En annan doktor kollar med mig att bedövningen börjat tagit och innan jag hinner fatta något har dom börjat skära i mig. Jag och Johnny befinner oss bakom ett grönt skynke, så vi ser inget. Men man känner, fast utan smärta, hur dom bökar runt i magen och plötsligt hörs ett litet skrik. Lille Gry är född!
En minut senare är lille Vira född! Hon är lite trött, hängig och behöver lite massage av barnläkaren. Hon piggnar snabbt till. Två friska flickor, som får fullpott av barnläkaren.

Väl uppe på vårt rum igen får vi en stund mys med småtjejerna. Allt gick så fort, man fattar inte riktigt att det våra små guldklimpar. Vilken lycka!

Myset avbryts av att jag börjar störtblöda. Livmodern som är så utspänd av att burit två bebisar vill inte dra ihop sig och istället pumpar ut blod. En hel drös av personal kommer in på rummet och varken jag eller Johnny fattar vad som händer. Jag får massage på magen (vilken tur att bedövningen inte riktigt släppt). En timme senare och 2,5 liter blod fattigare får dom äntligen "stopp på kranen".

Vi kan äntligen andas ut. Huvudsaken att småttisarna mår bra, vilket dom gör. Sönder stucken i händer och armar, lite slängar här och där fortsätter vi myset med våra döttrar. En liten stund iallafall, innan farbror doktorn kommer in igen och har något att berätta. Dom har beslutat att skicka mig ner till intensiven för att få bättre koll på mig. Dessutom behöver jag lite påfyllning i form av någon påse blod, plasma och lite annat som kan vara bra.

Väl där nere somnar jag som en stock, heelt slut. Men Johnny, som blir lämnad ensam första natten med två nyfödda bebisar, får inte en blund omtumlad av allt som hänt.

En vecka senare är det dags att få komma hem igen. När vi lämnar vår trygga lilla "grotta", som vi tillbringat den första veckan med vår nya lilla familj, känns det som om vi är på rymmen. Det är först när vi kommer hem som man faktiskt inser att det är våra alldeles egna bebisar - dom var inte till låns! Känns fnittrigt, lite nervöst och alldeles underbart!