Senaste veckan har det inte funnits plats i mitt huvud för något annat än att försöka smälta att vi ska bli tvåbarnsföräldrar i sommar. Det fick vi veta förra helgen och det kom som en chock! Tvillingar!? Det hade vi inte en tanke på att det skulle vara. Det finns inte i släkten. Direkt hämtat från nätet "Störst chans att få tvillingar har äldre kvinnor i 35-40års åldern, långa och tunga kvinnor, eller om man fött många barn tidigare." Jag känner mig inte speciellt gammal, inte ens hälften av 50 än, och inte lång eller tjock heller. Några barn tidigare har jag inte heller vad jag kommer ihåg.
Illamåendet och kräkningar ska tydligen vara rätt kraftigt när man väntar två. Jag kan bara vara lycklig, även om det känns lite konstigt, att jag knappt haft någon gravidsymptom. Illamåendet har ju nästan gått över helt och var ju så fjuttigt att det nästan är glömt. Trött? Inte speciellt. Humörsvägningar? Nej, jag känner mig nästan jätte glad varje dag!

Leverans beräknas i Juli. Vi har redan hunnit med två ultraljud. Trots detta så känns det overkligt att dom där två krabaterna "bor" i min mage. Man ser hur dom rör sig på skärmen, men det känns ju inte! Mer troligt att dom bor i apparaten.

Jag hade ju precis vant med tanken att det skulle bli en. Tyckte att jag hade fått någorlunda koll på läget vad som kommer att hända och så vidare. Men nu får man ju tänka om helt! Men hur som helst, nu känns det underbart och jag är säker på att det kommer bli kanon. Som barnmorskan sa "När man vant sig vid tanken, så kommer det kännas lite "beiget" att "bara" få en."