Att få beskedet att man väntar två kom först som en chock! Det bara snurrade i mitt huvud, fick inte fram ett ord, fattade ingenting. Hon måste skämta! Det var som i en dröm, det kan inte vara sant... Johnny samma sak - blek i ansiktet, stirrig och höll på att svimma. Vi kom ju på det första ultraljudet av misstanken att något var fel. Jag skrattade och grät på samma gång, eftersom allt samtidigt såg bra och helt normalt ut. Chock blandat med lättnad. 

Inatt drömde jag att vi var på vårt tredje ultraljud. Allt såg bra ut, men när vi nästan är klara upptäcker dom något som dom de två undersökningarna innan missat - en tredje bebis! Det var inte kul, jag skrattade inte den här gången. Panik snarare! Allt kändes uppochner och jag minns att det jag var mest bekymrad över var hur alla tre skulle få plats i vagnen!? Vagnen!? Min stackars mage då??